DE UNGAS GENOMBROTT

I början av maj inleddes Pentti Matikainens tid som verkställande direktör för HIFK, och han tog samtidigt ansvar för sportchefens uppgifter. Till huvudtränare utsågs Heikki Mälkiä, en nära vän till Matikainen, som gjort ett övertygande jobb i både Ilves och SaiPa.

Under Mälkiäs ledning inleddes ett djärvt projekt – målet var att släppa fram en stor mängd egna juniorer i ligalaget. Den tjeckiske stjärnforwarden Jan Caloun fick sitt kontrakt upplöst under sommaren och gick vidare till Espoo Blues.

Under säsongen fick inte mindre än femton unga spelare från farmilaget Kollit chansen i ligan. Många fick axla för tunga roller, men ur den unga truppen växte flera framtida profiler fram – spelare som Kim Hirschovits, Ville Viitaluoma, Joonas Vihko, Ilkka Pikkarainen, Matias Loppi, Toni Häppölä och Mikko Kurvinen, som alla senare gjorde betydande karriärer.

Säsongen blev ändå svår för HIFK. En tydlig motsättning fanns i lagbygget: antingen hade man varit för optimistisk i bedömningen av spelarna, eller så hade förväntningarna inte uppdaterats i takt med verkligheten på isen. Spelet hackade, och laget hamnade i en negativ spiral – både i media och bland supportrarna.

Problem uppstod på flera fronter under säsongen. I början av januari beslutade klubbledningen att entlediga hela tränarstaben. Till ny huvudtränare utsågs Alpo Suhonen med ett 2,5-årskontrakt – hans senaste uppdrag hade varit i NHL, som huvudtränare för Chicago Blackhawks. I hans tränarteam ingick Harri Rindell, målvaktstränaren och samtidigt spelande veteranen Sakari Lindfors, samt videocoachen Ari Halttunen.

Tränarbytet lyckades inte vända trenden, och HIFK:s säsong tog slut redan efter grundserien – nio poäng från slutspelsstrecket.

Två betydande HIFK-karriärer tog slut denna säsong. Sakari Lindfors avslutade sin spelarkarriär, som inletts 1986, och övergick direkt till att bli HIFK:s heltidsanställda målvaktstränare. Mika Kortelainen spelade sin sista säsong i FM-ligan och flyttade sedan till Italien för ett år med Asiago, innan han lade skridskorna på hyllan. HIFK hedrade senare båda genom att pensionera deras tröjnummer – #35 och #22.

På målvaktssidan fick Juuso Riksman sitt stora genombrott – en säsong som blev startskottet för en femton år lång karriär mellan stolparna.