KEKÄLÄINEN BLÅSER LIV I MASKINERIET

Det var dags för en rejäl ansiktsförnyelse. Bakom fanns fyra år utan en enda seger i ett slutspelsmöte och i färskt minne låg föregående säsongs svaga spel. Jarmo Kekäläinen hade tillträtt som sportchef föregående höst, så den här säsongen såg man hans första lagbygge.

Nytt var också matchtröjan: stjärnlogon hade tagits bort. I dess ställe kom inte den traditionella IFK-skölden, utan den så kallade ”petologon”.

Den största uppmärksamheten riktades mot den färska huvudtränaren Mike Eaves, som kom till IFK från posten som huvudtränare för det prestigefyllda juniorlaget Shattuck St. Mary’s. Till anfallet värvades svensktrion Niklas Eriksson, Ove Molin och Mikael Wahlberg, samt den amerikanske anfallaren Tom Bissett. Deras insatser i rinken blev ändå rätt bleka, men de unga spelarna Kekäläinen plockade in visade sig vara fullträffar. Från Kuopio kom Olli Jokinen och Jarno Kultanen, från Esbo Kimmo Kuhta, och den egna produkten Jarkko Ruutu återvände efter ett år vid Michigan Tech University.

Satsningarna var betydande och förväntningarna höga, men lagets spel blev en besvikelse. Spelet började aldrig riktigt fungera, och till slut missade IFK slutspelet helt. Ett enda mål mer i den sista grundseriematchen hade räckt för en slutspelsplats – men man ska minnas att lagets sikte låg betydligt högre än så.

Efter säsongen gjorde man ett nytt kontrakt med Eaves, men i juni bröt han avtalet och flyttade till NHL-klubben Pittsburgh Penguins som assisterande tränare. Alla utländska spelare byttes också ut efter säsongen.

Under hösten häktades backen Jere Karalahti misstänkt för narkotikabrott, och han stängdes av från spel i FM-ligan för resten av säsongen.

Förutom Kuhta och Ruutu spelade målvakten Niklas Bäckström sina första matcher i IFK. Olli Jokinen var under sin rookiesäsong trea i lagets interna poängliga (14+27), och han valdes till FM-ligans Årets nykomling. På sommaren draftades Jokinen som tredje spelare i NHL-draften och skrev genast kontrakt med Los Angeles Kings.