ETT LAG MED TVÅ FÖRSTACENTRAR

Efter besvikelsen våren innan förstärktes laget med i praktiken den hårdast eftertraktade spelaren på marknaden. Kari Jalonen, som hade återvänt från Nordamerika säsongen innan, flyttade från Uleåborg till HIFK och laget hade nu i praktiken seriens två bästa centrar i sin uppställning. På målvaktssidan skedde en förändring då Hannu Lassila avslutade sin spelarkarriär. Som ny spelare mellan stolparna kom Jari Kaarela, men huvudansvaret föll på den unge Jarmo Uronen.

Laget fick också en ny huvudtränare när den mångårige assisterande tränaren Timo Haapaniemi steg upp som ansvarig coach.

En betydande förändring inför säsongen var att antalet lag som gick vidare till slutspelet minskades till fyra. Det var just detta som till slut kostade HIFK en slutspelsplats. Laget gjorde överlägset flest mål i grundserien, trots att Jalonen – trots en lysande start – aldrig riktigt fann sin plats i laget. Matti Hagman var som vanligt poängbäst både i laget och i FM-liigan.

Esa Tikkanen slog igenom som superstjärna den här säsongen. I FM-liigan noterades han för 21+34=55 på 36 matcher, i junior-VM för 7+12=19 på sju matcher och i landslaget under vårens VM för 4+5=9 på tio matcher. Tikkanen skrev NHL-kontrakt med Edmonton Oilers redan under våren, spelade tre slutspelsmatcher för klubben och vann sin första av fem Stanley Cup-titlar.

Anfallsspelet fungerade utmärkt, men ojämna resultat gjorde att HIFK ändå blev utan slutspel.

Efter säsongen skedde stora förändringar i laget då Hagman flyttade till Tyskland och EV Landshut, Tikkanen tog steget över till NHL och Jalonen återvände till sin hemstad Uleåborg.