ALLA TIDERS FINALSERIE

HIFK hade länge varit Stadis obestridda kung, men Jokerit steg plötsligt från att vara en ständig kvalgäst till toppen av FM-ligan. Laget hade förstärkts med den sovjetiske backen Nikolai Makarov och vann till allas överraskning grundserien, med flest gjorda och minst insläppta mål.

Efter guldet 1980 hade HIFK byggt laget bit för bit med sikte på nästa mästerskap. Våren 1982 hade man redan varit nära, och nu gick man in i säsongen med ett ännu starkare lag. Den största förstärkningen var Matti Hagman, som återvände från NHL, och inte långt efter kom Pekka Rautakallio, som återvände till Finland efter tre NHL-säsonger. Under sin sista säsong i Nordamerika noterades Rautakallio för 17+51=68 poäng.

Jorma Rikala återvände som huvudtränare efter ett års uppehåll.

Båda helsingforslagen var således laddade till tänderna och möttes också i en finalserie som räknas som en av de mest episka i FM-ligans historia. Hagman var överlägsen i hela ligan under säsongen och vann både grundseriens och slutspelets poängligor. De spelare som värvats under tidigare säsonger passade perfekt in i laget och bidrog inte bara med poäng utan också med avgörande roller i spelet.

Den mentala kampen i denna finalserie började redan innan pucken släpptes. Jokerit var hemmalag i finalserien och utnyttjade detta till fullo. Finalerna sköts upp med en dag på grund av konståknings-VM som arrangerades på Nordis. Till följd av detta hade Jokerits spelarbänk förkortats och hann inte återställas till den första finalmatchen. Jokerit använde sin hemmarätt och valde HIFK:s normala sida, vilket innebar att HIFK fick sitta på den ovanligt korta spelarbänken.

Själva finalerna höll på att gå illa. Jokerit, som spelat hela säsongen i eufori, vann de två första finalerna, varav den första efter förlängning. Inför den tredje matchen ville Rikala ha mer energi och fart och lyfte in trion Paul Högbacka, Esa Tikkanen och Marko Rönkkö, som just vunnit FM-guld med juniorlaget. Detta var den ursprungliga ”Tupu-Hupu-Lupu”-kedjan, och från dessa matcher härstammar också det faktum att Tikkanen finns med i HIFK:s tröjnummerhistoria även under nummer 29.

Tempot ökade som önskat, och även resultaten blev bättre. Juniorerna gjorde inga poäng, men HIFK gick upp till ledning 5–2. Jokerit gjorde matchen till en thriller genom att kvittera, men Tony Arima sköt 6–5-segermålet på passning av Hagman.

Den fjärde matchen vann HIFK klart med 5–2, och avgörandet flyttades till en episk femte final.

Den femte matchen var som en miniatyr av hela serien. Jokerit gick upp till 2–0 och Sakari Petäjäaho träffade stolpen på ett friläge. Sedan började det hända i andra ändan. Pertti Lehtonen spelade fram Högbacka i ett friläge, som reducerade till 2–1. Högbacka har senare sagt att han försökte skjuta upp i krysset, men skottet misslyckades och gled längs isen under Rauli Sohlman in i mål.

Tredje perioden och tid för hjältedåd. Med knappt åtta minuter kvar vann Hagman en tekning i anfallszon, Lehtonen spelade tvärs över blålinjen och Rautakallio sköt en one-timer i det nedre hörnet: 2–2.

Bara ungefär en minut senare kom ett mål som är ett av de mest berömda i FM-ligans historia. Matti Forss vann tekningen i Jokerits zon och skrapade pucken till Lehtonen vid blålinjen. Två Jokeritspelare kom rusande för att pressa, så Lehtonen lyfte pucken med backhand mot mål. Pucken tog en studs på vägen och gled in mellan benen på Sohlman. Ställningen var 3–2 till HIFK och minuter av nagelbitande väntade.

HIFK:s försvarsspel och målvakten Hannu Lassila stod emot Jokerits anstormning, och HIFK återtog positionen som landets bästa lag efter tre års uppehåll.