DEN STORA KAPNINGEN OCH RANGERS BESÖK

Efter besvikelsen föregående säsong förstärkte HIFK sitt lag avsevärt. Mest uppmärksamhet väckte värvningen från grannklubben Jokerit, när HIFK plockade över trion Tony Arima, Anssi Melametsä och Aarre Kourula. Förstärkningarna stannade inte där, då Hannu Lassila, som spelat två säsonger i den svenska Elitserien, värvades som målvakt, och till offensiven kom Lukko-stjärnan Harri Tuohimaa, kanadensaren Carey Wilson samt Mika Helkearo, som gjort väl ifrån sig i division ett. Som huvudtränare anställdes den Tammerforsbördige Kaj Matalamäki.

Säsongen inleddes i mitten av september med ett enormt hockeyevenemang, när NHL-klubben New York Rangers anlände till Finland och spelade en träningsmatch mot HIFK. Den legendariske Bobby Hull besökte även HIFK:s träningar. Till allas förvåning höll HIFK jämna steg med de namnkunniga gästerna och vann matchen med 4–1.

Därefter återvände man till vardagen och FM-ligasäsongen tog sin början, för HIFK:s del med viss tröghet. Under oktober föll spelet på plats och resultaten började komma. De nya spelarna visade sig vara verkliga förstärkningar, gick direkt in som bärande spelare och producerade resultat. I offensiven var dock lagets viktigaste spelare den mångårige trotjänaren och centern Matti Forss. I en match mot Kärpät i slutet av januari noterades Forss för 1+7, vilket fortfarande ger honom två klubbrekord i HIFK:s historia: flest assist och flest poäng i en och samma match.

Scenen var dukad för en spännande vår, då HIFK inte förlorade en enda av sina tio sista matcher i grundserien. Bortasegern i Raumo i den sista omgången säkrade andraplatsen och en direktplats i semifinalerna.

Semifinalserien mot Tappara lämnade mycket att gräma sig över. HIFK vann de två första matcherna, den senare på bortaplan med klara siffror 9–2. Den tredje matchen på Nordis gick till förlängning, där HIFK hade ett öppet läge att avgöra serien, men efter Hannu Kamppuris räddning och den efterföljande rensningen kom Tappara i ett friläge och gjorde segermålet. Tappara vann även de två följande matcherna, båda med ett måls marginal, och gick vidare till final.

I bronsmatcherna besegrade HIFK Ässät med 2–1 i matcher.

Semifinalförlusten var bitter, men fröet till framtida framgång hade såtts. De nya spelarna hade anpassat sig utmärkt till laget – och ännu bättre tider låg framför.