DET FJÄRDE GULDET OCH HAGMANS POÄNGREKORD

HIFK vann sitt första FM-ligaguld och sitt fjärde finländska mästerskap med en av de bästa laguppställningarna genom tiderna. Lagets slagkraft visade sig redan före säsongsstarten, då HIFK i en träningsmatch körde över Jokerit med 11–3. Seriepremiären blev dock bister för HIFK, när Kärpät, som föregående säsong räddat sin plats via kval, enkelt slog HIFK med 6–3. Det visade sig vara bara ett tidigt snedsteg, för därefter skrev HIFK in sig i historieböckerna med en svit som saknar motstycke: HIFK förlorade inte en enda av sina följande 16 matcher. Resultatet blev 13 segrar och tre oavgjorda. Målskillnaden under denna period var makalös, 123–53. Typiskt för HIFK var också att det under denna 16 matcher långa svit inte förekom en enda nollmatch. På den tiden myntades det berömda talesättet om de tre Mattin: ”När Hagman spelar 5–5, Forss 0–0 och Murto 1–0, då vinner HIFK med 6–5.” Ishockeyn var vid den tiden i första hand en målskyttetävling, men även med det i åtanke var HIFK:s siffror imponerande: laget gjorde i snitt 6,6 mål per match.

HIFK:s hörnsten var ett försvar som förstärkts inför säsongen. Backuppsättningen, som tidigare betraktats som lagets svaghet, fick välbehövlig hjälp från Kanada när en herre vid namn Frank Neal drog på sig HIFK-tröjan. Den lille Neal bildade tillsammans med Hexi Riihiranta ett effektivt backpar i de rödklädda leden. Den nye tränaren Jorma Rikala fick dessutom offensiven att fungera så väl att HIFK krossade alla försvar hela säsongen. Fungerande kedjor hittades redan tidigt och särskilt förstakedjan var fullständigt förödande. På kanterna till landets bästa speluppläggare Matti Hagman flög den blixtsnabbe och obarmhärtige målskytten Esa Peltonen, medan den björnlika Tommi Salmelainen spelade på den andra kanten. Även andrakedjan var namnstark och effektiv. På Matti Murros kanter hittade Hannu Kapanen och Harri Linnonmaa ofta nätet. Tredjekedjan levde mest under säsongens gång. Vid sidan av Matti Forss spelade bland andra Ilkka Sinisalo, Ari Lähteenmäki och Arto Sirviö.

HIFK slipade sin guldform på ett mycket speciellt sätt. Under OS-uppehållet i Lake Placid reste laget till Dubai, där man spelade två interna matcher. Enligt Helsingin Sanomat var ”Cola-laget lett av Matti Hagman vassare än Matti Murrons mineralvattengrupp” i de interna matcherna. Förutom laganda tog laget också med sig ett nytt ”stridsrop”, som ekade i hallen i samband med matchinledningarna. Bakgrunden till ropet ”Habatshii” har alla inblandade hållit strängt hemlig. Det är än i dag en av de mest välbevakade hemligheterna i HIFK:s historia.

HIFK slutade tvåa i grundserien efter TPS. I slutspelet besegrades först Kärpät med 3–1 i matcher, och i finalserien väntade Ässät.

Denna finalserie minns man framför allt för den sista matchen, där HIFK säkrade mästerskapet direkt i tre matcher. HIFK ledde matchen redan med 5–3 i den andra perioden, men Ässät kvitterade i den tredje. Därefter fick Ässäts superstjärna Veli-Pekka Ketola matchstraff för uppträdande. Domen var korrekt enligt dåtidens regelbok, men orsakade ändå mycket tandagnisslan. Segermålet till 6–5 kom på ett ljuvligt sätt. Backen Seppo Pakola gick aggressivt på forecheck i motståndarnas zon under de sista sekunderna och tvingade fram ett pucktapp. Ilkka Sinisalo slog en snabb passning från hörnet till Ari Lähteenmäki mellan tekningspunkterna, och ”Allu” sköt pucken i mål med endast sex sekunder kvar av matchen. Guldfesten på Nordis kunde börja.

Matti Hagman gjorde denna säsong sitt personliga poängrekord för en säsong, 37+50=87. Poängen gjordes på 35 matcher, vilket gav ett poängsnitt på 2,49 poäng per match. Det var FM-ligans poängrekord för en säsong, tills Kari Jalonen slog det med 29+64=93 säsongen 1986–1987.