STJÄRNLAG PÅ VÄG MOT EN BESVIKELSE

Under de två föregående säsongerna hade HIFK med nöd och näppe tagit sig till slutspelet och det var främst på förlustsidan som de stora namnen funnits. Det förändrades nu. HIFK plockade från Jokerit in Hannu Kapanen och backen Reijo Laksola, samt den från Nordamerika återvändande Lauri Mononen och Lukos unga stjärncenter Matti Forss. Den största värvningen kom också från andra sidan Atlanten när Heikki Riihiranta återvände till Stadi efter tre säsonger i Winnipeg Jets. Som förstärkning värvades även backen Terry Ball, som spelat en lång karriär i WHA och NHL.

Grundserien började piggt med tre segrar, men därefter fungerade spelet inte längre. HIFK missade slutspelet med hela fem poängs marginal. Den sista spiken i kistan blev en svit på fyra raka förluster i slutet av grundserien, men ödesdigra var särskilt matcherna mot lagen från Tammerfors. HIFK förlorade samtliga fyra inbördes möten mot Tappara och Ilves och tappade dessutom tre poäng mot KOO-VEE.

Säsongen var en stor besvikelse, men några ljusglimtar fanns ändå. Den unge forwarden Ilkka Sinisalo spelade sin första ligasäsong och gjorde lovande nio mål. I premiärmatchen i grundserien mot KOOVEE gjorde Lauri Mononen sex mål, vilket fortfarande är HIFK:s klubbrekord för flest mål i en och samma match. Pertti Lehtonen och Raimo Hirvonen bildade ett fungerande och fysiskt starkt backpar.

I en lokalderby mot Jokerit tidigt på säsongen utspelade sig en legendarisk familjeuppgörelse, när Hannu Kapanen och hans bror Jari Kapanen, som spelade för Jokerit, hamnade i slagsmål med varandra mitt under matchen.

Före säsongsstarten gästades HIFK av Winnipeg Jets och träningsmatchen slutade 6–6.