DEN OFÖRGLÖMLIGA FÖRSTAKEDJAN

På tre säsonger hade HIFK haft lika många huvudtränare och en trupp i ständig förändring. Nu valde klubben att satsa stort – in som huvudtränare kom Hannu Aravirta, som under sex framgångsrika år lett det finländska landslaget, Lejonen. Spelarvärvningarna träffade mitt i prick. Två år efter den kraftiga föryngringen började vetet skiljas från agnarna – i laget fanns över ett dussin unga, egenfostrade HIFK-spelare.

På nyförvärvslistan stod flera tunga namn. Jere Karalahti, som varit avstängd från NHL säsongen innan, återvände till stan och tog rollen som lagets defensiva klippa. Från Tjeckien kom landslagsbacken Ladislav Benýšek, och från Nordamerika hämtades den amerikanske centern Brett Harkins, som snabbt spelade sig in i HIFK-publikens hjärtan. Han var den sortens spelare som hellre slog en extra passning än satte pucken i tom bur själv.

De första omgångarna gick trögt, men sedan lossnade det. HIFK spelade med glädje, fart och ett ovanligt vasst anfall. Förstakedjan Timo Pärssinen – Harkins – Kimmo Kuhta dominerade fullständigt och toppade hela FM-ligans poängliga. Pärssinen gjorde 32 mål, Kuhta 31, och Harkins stod för 49 assist. Karalahti påminde under hela säsongen motståndarna om att Nordis åter var hemmaplan för ett stort och tufft HIFK. Laget var en stark blandning av skicklighet, fart och fysisk kraft.

I grundserien slutade HIFK trea, och i kvartsfinalerna väntade Ilves. Efter fyra matcher ledde tammerforsarna serien med 3–1, och det såg ut som om våren skulle bli kort i Helsingfors. Men HIFK vägrade ge sig, växlade upp och vann tre raka matcher – och tog sig därmed till semifinal mot Kärpät.

Semifinalserien blev dramatisk. Kärpät gick vidare, men med minsta möjliga marginal – i förlängningen av den femte och avgörande matchen. Alla tre av Kärpäs segrar kom i sudden, så med en enda studs åt rätt håll kunde HIFK lika gärna ha stått i final. I bronsmatchen besegrades HPK, vilket satte en värdigt punkt för säsongen.

Den briljanta förstakedjan glänste även i slutspelet. Kuhta gjorde åtta mål på 13 matcher, medan Harkins stod för fyra mål och nio assist.

Inför säsongen hade laget fått en ny kapten – något överraskande, men helt välförtjänt, var det backen Toni Söderholm som fick ta över C:et.

Säsongen 2003–2004 innebar också en stor förändring i FM-ligans seriesystem: antalet slutspelslag höjdes till tio. Lag som slutade på plats 7–10 spelade en inledande omgång, vars vinnare tog sig vidare till kvartsfinalerna.