DET FÖRSTA MÄSTERSKAPET

Helsingfors IFK:s resa mot att bli en verklig storklubb tog sin början säsongen 1968–1969, då laget vann sitt första mästerskap i föreningens historia. I Helsingfors rådde en stark ishockeyboom, till stor del tack vare de spännande lokalderbyna och ishallen som stod färdig 1966.

Det hade gått ett och ett halvt år sedan den minnesvärda kvalmatchen mot Töölön Vesa, och HIFK hade etablerat sig som Stadins självklara nummer etta. Detta underströks av managern Göran Stubbs fantastiska spelarvärvning, kanadensaren Carl Brewer. Den NHL-meriterade, stenhårde backen var i fråga om skicklighet, fysik och renommé i en helt egen klass i FM-serien. Stubb gjorde ett djärvt och fördomsfritt kontrakt som innebar en ekonomisk risk för klubben. Brewers årslön på 20 000 dollar var vid den tiden en aldrig tidigare skådad summa, men satsningen var värd varje dollar och mark. Brewers övergång till HIFK satte igång hela byggandet av klubbidentiteten. Stubb hade halvt på skämt talat med Brewer om att komma till Finland, men överraskningen och förvåningen var stor när den muskulöse och tuffe kanadensiske backen tog orden på allvar och meddelade att han ville spela för HIFK.

På isen smittade Brewers exempel av sig på hela laget, och HIFK var stort, elakt, hårt och skickligt. I motståndarnas bussar var det tyst senast vid Ring III. Nu spelade man inte längre bara om herraväldet i Stadin, utan man ville utmana Tammerforslagen om titeln som Finlands bästa lag. Och det gjordes med dunder och brak.

Helplans tackling hade blivit tillåten ett par år tidigare, som på beställning, och HIFK utnyttjade detta till fullo. Publiken trivdes på Nordis. Brewers ankomst passade perfekt in i detta skede. Han visade inte bara vägen, utan lärde även lagets övriga spelare att tackla hårt och korrekt, tätt intill regelbokens gränser. Stadibornas identitet förenades med en kanadensisk inställning till spelet och till att vinna, och det var en perfekt kombination som kom att leva vidare för evigt.

Under säsongen dominerade HIFK isen med sin fysik, men det faktum som ofta hamnat i skymundan är att laget också var extremt skickligt. HIFK inledde säsongen med åtta raka segrar, gjorde näst flest mål i serien men släppte in klart minst. Laget förlorade endast två matcher, varav den ena var säsongens sista, redan betydelselösa, matchen mot silverlaget Ilves. Föreningens första finländska mästerskap säkrades före slutomgången och laget slutade till sist sex poäng före Ilves.

Brewer spelade bara en säsong i HIFK, men lämnade efter sig ett arv i laget och klubben som vårdas än i dag. Ishockeyn har förändrats genom årtiondena, men HIFK är evigt.