KIMMO KUHTAS SISTA SÄSONG

Åtta spelare hade lämnat under våren och särskilt tappet på centersidan skapade utmaningar i lagbygget. Mikael Granlund var överlägset ligans bästa förstacenter och med ungefär lika stort avstånd till nästa var Petteri Wirtanen den bästa tvåvägscentrern. Granlund inledde sin NHL-karriär och Wirtanen flyttade till KHL.

Det var alltså dags för en massiv ombyggnad, men den försvårades ytterligare när huvudtränaren Petri Matikainen mitt i sommaren bröt sitt kontrakt och stack till KHL. HIFK värvade ingen tränare utifrån utan gav huvudansvaret till Pasi Sormunen och hans partner Antti Pennanen. Båda hade varit en del av tränarstaben redan föregående säsong.

Grundstenen var solid när Ville Peltonen, Toni Söderholm och Kimmo Kuhta fortsatte i laget och som förstamålvakt värvades Joni Ortio. Övriga förstärkningar höll också hög klass: från Blues kom tre toppspelare från föregående säsong – Joakim Eriksson, Ville Varakas och Roope Talaja. Från KalPa värvades anfallaren Iiro Pakarinen och från Elitserien backen Kyle Klubertanz. Den tilltänkta toppcentrern Joël Perrault skadades i augusti och var borta långt in på vintern, och kom aldrig riktigt igång under säsongen.

Inför säsongsstarten hängde stor sannolikhet i luften för en ny NHL-lockout. Men innan det inträffade något i en European Trophy-match som skulle påverka hela ligan och särskilt HIFK:s säsong. I en bortamatch mot Jokerit i Böle skickade Jokers in en reservspelare som på ett synnerligen billigt sätt misshandlade HIFK:s kapten Ville Peltonen. Händelsen gick vidare till polisutredning och både spelaren och tränarna misstänktes för brott.

FM-ligasäsongen började med enormt rabalder och intensiteten ökade när en NHL-lockout officiellt utlystes. Under hösten spelade NHL-spelarna Lennart Petrell, Mathieu Perreault, Stéphane Robidas, Patrick O’Sullivan och Sean Bergenheim i HIFK. Det fanns stjärnglans på isen, men HIFK:s spel varierade kraftigt. Inga ordentliga segersviter skapades och lagets spel utvecklades inte nämnvärt under säsongens gång. I mitten av januari fick Sormunen och Pennanen sparken och Raimo Summanen utsågs till huvudtränare. Senare på våren skrev han nytt kontrakt till våren 2014. Till tränarstaben anslöt även Joonas Tanska, som länge arbetat i olika juniorlag inom HIFK.

Samtidigt som tränarbytet genomfördes förstärktes laget. Från Blues kom anfallaren Mika Hannula och vid transferdeadline värvades AHL-centern Corey Elkins, som senare skulle spela mer än fyra säsonger och 223 grundseriematcher i HIFK.

Lagets spel piggnade till, men slutplaceringen i grundserien blev åttonde plats. Den första playoffrundan mot SaiPa var som en skräckfilm: förlust i första matchen på Nordis och den andra, i Villmanstrand, gick till förlängning. Iiro Pakarinen fixade en tredje match och den tog HIFK hem med stil. I kvartsfinalerna gick Tappara vidare med 4–1 i matcher.

I säsongens sista hemmamatch tackade Kimmo Kuhta Nordis-publiken. Hans spelarkarriär avslutades i slutspelet och innehöll FM-guld 1998 och 2011, samt totalt 729 grundseriematcher och 81 slutspelsmatcher under 16 säsonger. I antal spelade matcher är Kuhta tvåa i klubbens historia, endast bakom Pertti Lehtonen. I målstatistiken är han tvåa och i den totala poängligan trea genom tiderna (248+231=479).

I november offentliggjorde HIFK sitt initiativ för en ny evenemangsarena i Helsingfors – Helsinki Garden.