KAPTENENS ÅTERKOMST – GULDET HEM TILL STAN

Det hade redan viskats i ett helt år om Ville Peltonens återkomst till HIFK, och nu skedde det äntligen. Grunden för kaptenens comeback lades drygt två år tidigare, när dåvarande NHL-spelaren Peltonen och sportchefen Tom Nybondas träffades i smyg i New York. Återkomsten till stan sköts upp eftersom Peltonen spelade en säsong i KHL.

Kari Jalonen gick in på sitt tredje säsongsprojekt och laget fick den bästa tänkbara kaptenen i leden. Utöver Peltonen anslöt också nya spelare som förstekeep­ern Juuso Riksman samt backarna Mikko Kousa och Ari Vallin. Under säsongen kom dessutom anfallarna Jeff Hamilton och Hannes Hyvönen, samt backen Tommi Kovanen in. Hamiltons säsong tog slut i februari på grund av skada, Hyvönen återvände till Sverige efter tio matcher och av trion var det bara Kovanen som spelade säsongen till slut i HIFK.

För första gången spelades en 60 matchers grundserie i ligan och HIFK placerade sig trea. Säsongen var en riktig tillväxtresa för laget, med toppar och dalar. Runt årsskiftet kom bland annat en sex matcher lång förlustsvit, men i spelet fanns hela tiden en bra grundrytm och ett positivt driv.

I februari började bitarna slutligen falla på plats. Den första Talviklassikern på Olympiastadion mot Jokerit var en match hela stan följde med naglarna i munnen. Och som om allt varit skrivet i stjärnorna på förhand avgjorde duon Mikael Granlund–Ville Peltonen matchen till HIFK:s fördel.

Efter Talviklassikern fick HIFK den sista nödvändiga dosen självförtroende. Det sattes direkt på prov i kvartsfinalerna när Jokerit stod som motståndare – en serie som kan beskrivas som rent episk. Jokerit vann de två första matcherna, HIFK de två följande. Den fjärde matchen i Böle gick långt bortom alla superlativ. I slutet spelade HIFK länge utan målvakt och Toni Söderholm kvitterade med under en halv minut kvar. I förlängningen satte Kimmo Kuhta segermålet på ett friläge. I den tredje och fjärde matchen spelade HIFK i princip med kniven på strupen – en Jokerit-seger i någondera hade gett dem tre matchbollar till semifinal. HIFK kämpade, höll ut och kvitterade matchserien. Men i den femte på Nordis kom ännu en förlust, så nästa dag hade Jokerit matchboll hemma.

Den sjätte matchen blev ännu en thriller. Också denna gång gick man till förlängning, efter att Jokerit kvitterat i slutminuten. HIFK-fansen höll andan när Jukka Hentunen kom fri, men Riksman räddade mellan benen. Sekunden senare bar det av åt andra hållet och Juha-Pekka Haataja satte segermålet till 2–1. Avgörandet gick till en sjunde match på Nordis – där HIFK mosade sin lokalrival och tog sig till semifinal.

I semifinalerna väntade Lukko. HIFK smälte fortfarande den tunga Jokerit-serien och förlorade den första matchen i den tredje förlängningen. Sen fick raumoborna inte ens smulor. HIFK körde över dem i fyra raka matcher, trots att en flunssväng gick genom omklädningsrummet.

I finalen stod Espoo Blues – ett lag som slagit ut såväl Kärpät, tvåan i grundserien Ässät, som segraren JYP. I grundserien hade HIFK vunnit fyra av fem matcher mot Blues, och det speglade också finalserien. Den första matchen var ännu jämn, men HIFK var i så fantastiskt slag att Blues aldrig egentligen var nära. Hela säsongen sammanfattades nästan symboliskt när kapten Ville Peltonen gjorde hattrick i den fjärde och avgörande finalen. Det sista målet kom i tom bur – och festen i stan kunde börja.

Laget var skickligt sammansatt, utmärkt coachat och fyllt av inre ledarskap. HIFK:s stjärnor glänste, och allra starkast när det var som svårast. Bakom dem fanns många hjältar som aldrig syntes i rubrikerna, men alla lyfte sig i slutspelet – även de som kallades in från reserven mitt i flunssvågen. Mycket säger också det Toni Söderholm, utsedd till slutspelets bästa spelare, sade om Mikko Kurvinen, som inte stod i rampljuset: ”Det är lätt att glänsa bredvid en sådan spelare.”

Senare samma vår vann Finland VM-guld i Bratislava. Från HIFK spelade Mikael Granlund och klubbens egen NHL-fostrade spelare Tuomo Ruutu i laget.