BAKSLAG

Säsongen inleddes med stora förväntningar, eftersom medaljen hade varit nära föregående säsong. Lagets stomme hade dessutom bevarats – den enda nya spelaren var Rauli Hakala, som hade anslutit till de stjärnprydda från HJK.

Det största avbräcket var avsaknaden av backen Ossi Mildh i laguppställningen. Han hade skadat sig under en landslagsresa till Tyskland på hösten och kunde inte spela i början av säsongen.

HIFK var ändå som en skugga av sig självt jämfört med föregående säsong. Vinster och förluster avlöste varandra. Insatserna var ojämna och även supportrarna var frustrerade. Bland annat skrev HS att det ”blivit kutym att publiken mycket lättvindigt kritiserar HIFK‑spelarnas prestationer, till och med med högljudda och opassande tillrop” (!). Frustrationen syntes särskilt i matchen mot TBK den 27.1.1954 (förlust 5–9), där hemmapublikens missnöje gick så långt att domarna till och med kastades med snöbollar.

HIFK höll sig i sin grupp före ärkerivalen HJK, men bästa Helsingforslag var Karhu‑Kissat, som vann den andra gruppen och avancerade hela vägen till finalerna där laget tog silver.

Den nya spelaren Hakala blev HIFK:s utvisningskung med sina 20 utvisningsminuter.