FART FRÅN KLASSRESAN

Efter en vår som slutade i besvikelse byttes omkring ett halvdussin spelare i truppen. Offensiven förstärktes rejält när Julius Nättinen, ligans skyttekung tre år tidigare, anslöt, liksom den egna produkten Kristian Vesalainen som kom från Sverige tidigt på hösten. Försvaret fick tillskott i form av återvändaren Ilari Melart och Otso Rantakari, som spelat juniorhockey i HIFK. Som förstamålvakt värvades Tomi Karhunen, som haft framgång både i Uleåborg och i Tappara. Under säsongen anslöt, utöver Vesalainen, även backarna Victor Berglund, Eddie Larsson och norrmannen Christian Kåsastul.

Säsongsinledningen gick inte riktigt som planerat. Karhunen skadades omedelbart och var borta länge. Roope Taponen tog över som förstamålvakt. Av de 17 matcher som spelades i september–oktober vann HIFK endast sex. November var bättre, men mot jul mattades resultaten åter av.

Vid årsskiftet deltog HIFK i den legendariska Spengler Cup i Schweiz. Matcherna gick inte särskilt bra, men resan stärkte lagandan avsevärt och efter turneringen återvände HIFK till ligaspelet med en helt annan energi än under hösten. Under mer än en månad blev laget inte poänglöst i en enda match och började klättra mot den övre halvan. Sjätteplatsen säkrades i den sista omgången av grundserien när Kärpät snubblade i sin hemmamatch mot Jukurit.

Laget var på uppgång, vilket syntes i kvartsfinalerna. Lukko hann knappt säga katt innan HIFK hade gått upp till 3–0 i matcher. De två följande matcherna vanns av Lukko och även den sjätte var nära att gå till Rauma, men i slutet slog HIFK in två mål och i förlängningen sköt Otto Paajanen segermålet som tog laget till semifinal.

I semifinalen väntade Tappara, som vunnit 39 matcher i grundserien och redan före säsongen varit den tydligaste guldfavoriten. Därtill saknade HIFK omkring fem ordinarie spelare på grund av skador och sjukdomar. Någon verklig kamp om finalplatsen blev det inte och Tappara gick vidare med 4–1 i matcher.