TOMMA LÄKTARE

Coronaviruset härjade i Finland och runt om i världen, och publika evenemang var föremål för strikta begränsningar. Under sommaren hade antalet smittfall sjunkit till en nivå där publikarrangemang tilläts med en kapacitetsbegränsning på 50 procent. På Nordis innebar detta ett maxantal på 4 100 åskådare. Tidsandan var dock sådan att människor hellre stannade hemma och följde matcherna på tv, och Nordis blev inte en enda gång ”utsålt”.

HIFK-gemenskapens uthållighet sattes på prov. Säsongskortsinnehavarna stod lojalt kvar bakom klubben och antalet minskade inte nämnvärt. Under säsongen skapades många nya digitala tjänster för supportrarna, bland annat direktsända matchförhandsprogram från sargen.

Ligastarten sköts upp till början av oktober för att publikbegränsningarna skulle bli så små som möjligt. På grund av exponeringar för smitta beslutade myndigheterna om karantäner, vilket även drabbade spelare på isen. Trots alla försiktighetsåtgärder sattes flera lag i karantän under varierande tidsperioder, och det stod ganska snart klart att grundserien inte kunde genomföras med det normala antalet 60 matcher för alla lag. Tabellplaceringarna fastställdes därför enligt poängsnitt per match. I början av december förbjöds publikevenemang helt och resten av säsongen spelades inför tomma läktare.

HIFK:s lag var även denna säsong mycket starkt. Bland nyförvärven fanns bland annat centrarna Alex Broadhurst och Henrik Borgström. NHL-säsongens start sköts upp till januari, vilket innebar att flera spelare under hösten spelade i ligalagen. I HIFK deltog anfallarna Emil Bemström, Otto Koivula, Joona Luoto och Antti Suomela på korttidskontrakt.

Den största nyhetsbomben på hela kontinenten förblev dock osprängd i sista stund. Under senhösten gjorde HIFK upp ett avtal med Connor McDavid, som ville få matcher i kroppen innan NHL-säsongen började. Flygbiljetterna låg redan i superstjärnans ficka, men på morgonen av avresedagen kom beskedet att NHL-ledningen inte godkände avtalet och förbjöd McDavid att spela för HIFK.

Läktarna var tomma och stämningen i hallarna obefintlig. I december spelades endast två omgångar i väntan på att publikrestriktionerna skulle lättas.
Vinterns och vårens matcher lämnade med rätta mycket att gräma sig över. HIFK hade spelat starkt genom hela säsongen, men i början av februari inleddes en imponerande segermarsch. Laget spelade en svit på 17 matcher, under vilken det vann 14 och bara vid ett tillfälle blev utan poäng. Under denna drygt månadslånga period var HIFK seriens bästa lag. Men den 13 mars kom den ödesdigra bortaresan till Villmanstrand.

HIFK tog en bortaseger, men följande dag konstaterades de första coronafallen. Sedan de nästa. Och de nästa. Nästan 20 personer i laget insjuknade samtidigt och hela truppen sattes i karantän. HIFK:s matcher återupptogs först den 9 april, och tre dagar innan dess tvingades laget lämna walk over i en match eftersom karantänen var över men spelarna ännu saknade medicinskt spelklartecken. Före grundseriens slut hann HIFK spela tre matcher, varav två slutade med seger.

Slutspelet spelades i bäst av fem-format. I kvartsfinalerna körde HIFK över Kärpät med 3–0, men därefter började spåren av den långvariga infektionen märkas. Semifinalserien mot TPS inleddes med seger, men åboborna, som gick in i serien som underdogs, tog hem segrarna i de följande tre matcherna, två av dem först efter förlängning. I bronsmatchen besegrade HIFK Tappara på hemmais.

Spekulationer i efterhand är förstås meningslösa, men utan den massiva sjukdomsvågen precis före slutspelet hade HIFK mycket väl kunnat vara laget som på allvar utmanade Lukko i finalerna.

Efter säsongen löpte Jarno Pikkarainens avtal som huvudtränare ut. Backen Ville Varakas avslutade sin spelarkarriär, som inleddes säsongen 2003–2004.