PELTONENS SISTA SPELÅR

Under våren fick man vänta en stund på Ville Peltosens beslut om sin spelarkarriär, och kaptenen fortsatte med spelandet ännu ett år. Lagets viktigaste del var alltså kvar, men efter förra säsongen drog lagbygget ändå ut på tiden in på våren. Dessutom kom ett par oväntade tapp mot slutet av våren när Ilari Melart, Markus Granlund och den värvade förstemålvakten Antti Raanta skrev NHL-kontrakt.

Listorna över spelare som kom och gick var långa. Som nya toppspelare anslöt Juuso Puustinen, Tony Salmelainen och Matti Kuparinen. För de två sistnämnda blev säsongen mycket olycklig: Salmelainen tvingades avsluta sin karriär redan under hösten och Kuparinen var borta länge på grund av skada. Bland de egna juniorer från Kollarna som tog mest plats i laget var Mika Partanen, Miihkali Teppo och Juuso Salmi. Under säsongen förstärktes laget flera gånger och inför slutspurten blev Jasse Ikonen och Teemu Ramstedt kvar i HIFK. Bland profilerna som spelade under säsongen kan även nämnas Trevor Gillies.

När Raanta flyttade till Chicago stod HIFK utan förstamålvakt. Det hålet fylldes av Brad Thiessen, som två år tidigare valts till AHL:s bästa målvakt, men hans spel började inte alls fungera. Istället steg, nästan från ingenstans, Ville Husso fram som förstemålvakt under hösten och slutade med 41 spelade matcher och räddningsprocent 92,3.

Resultaten varierade, men man såg ständigt glimtar av lagets högstanivå. I november–december hände det sedan: laget vann åtta matcher i rad. Sviten lyfte lagets placering, men från mitten av december återgick resultaten till det tidigare mönstret där vinster och förluster avlöste varandra.

I början av mars spelades den tredje Winter Classic på Olympiastadion – den sista HIFK-Jokerit-matchen innan grannarna flyttade till den ryska mästerskapsserien. Inför matchen stod det 105–105 i inbördes segrar, så vinnaren skulle få kalla sig Stadens kung så länge Ryssland hade råd att pumpa in tiotals miljoner i förlusttyngd hockeyverksamhet per lag.

Dagen före Winter Classic bytte HIFK huvudtränare. Summanen fick sparken och Harri Rindell tog över med kontrakt för återstoden av säsongen. Nervositeten var enorm när pucken släpptes på Olympiastadion.

Ingen av lagen hade gjort någon bra säsong, men på isen fanns en enorm laddning. Jokerit tog ledningen i den andra perioden, men halvvägs in i den tredje slog HIFK till. Oscar Eklund sköt via ribban in 1–1 efter 47 minuter. Cirka en minut senare kom en frilägeschans för HIFK – och knappast kunde den ha hamnat hos en mer passande man än straffspecialisten Juuso Puustinen. Han gled iskallt in pucken mellan benen på målvakten och HIFK ledde 2–1. Slutet blev en enorm försvarskamp och längst bak stod Ville Husso, som spelade sitt livs bästa matcher – 19 år fyllda en månad tidigare.

HIFK kröntes till Stadin Kingi, men matcherna fortsatte tre dagar senare och tabelläget var svårt. Av de fyra återstående matcherna blev det två segrar, och HIFK inledde slutspelet på första rundan borta mot Pelicans. Den mentalt tunga säsongen syntes tydligt, och anfallet fungerade inte alls. HIFK förlorade båda matcherna i förlängning och säsongen slutade redan i mitten av mars.

Lagkaptenen Ville Peltonen avslutade sin spelarkarriär efter denna säsong. Han spelade 23 säsonger, varav åtta i HIFK. I NHL representerade han San Jose Sharks, Nashville Predators och Florida Panthers. Förutom i Finland och Nordamerika spelade Peltonen i Frölunda, i schweiziska Lugano och i KHL-laget Minsk. Han vann FM-guld 2011 som HIFK:s kapten och 2002 med Jokerit. I Schweiz vann han mästerskap 2006.

Peltonen representerade det finländska landslaget 1993–2012 och spelade 261 landskamper. Han spelade 13 VM-turneringar, fyra OS och två World Cup. Med Lejonen vann han VM-guld 1995, silver fyra gånger och brons tre gånger. I OS tog Peltonen silver 2006 och brons 1994, 1998 och 2010.

Efter sin spelarkarriär blev Peltonen chef för tränarutvecklingen i HIFK.

Efter säsongen skrev Iiro Pakarinen NHL-kontrakt med Edmonton Oilers.