EN SKOPA KANADENSISKT KRYDDAT

Efter den kostsamma NHL-lockoutsäsongen var det dags för HIFK att trycka på reset-knappen. HIFK värvade en ny huvudtränare, kanadensaren Dave King, vars CV var imponerande: sex säsonger som huvudtränare för Calgary Flames och Columbus Blue Jackets, och nio år som chefstränare för Kanadas OS-lag. De två föregående säsongerna hade han tränat tyska Hamburg Freezers. King gjorde dock en helomvändning och gick, trots sitt HIFK-avtal, till KHL-jätten Metallurg Magnitogorsk i mitten av maj, före träningssäsongen började.

HIFK fick bråttom att hitta en ny tränare och återigen riktade klubbledningen blicken mot Nordamerika. Kings svek visade sig bli en lyckoträff för HIFK, eftersom huvudtränaren som hittades var Doug Shedden, på förhand okänd för den finländska publiken.

Shedden och HIFK höll bara ihop ett år, men detta par var som gjort för varandra. Speltaktiken kunde lämna en del att önska, men Shedden hade något speciellt. Karaktär, känsla, stämning, eld och temperament – och det smittade av sig på laget. I början skavde det, och på papperet var laguppställningen inte i närheten av föregående säsong. Men efter ett par matcher spelade HIFK genom hela säsongen ligans mest underhållande ishockey – på gott och ont.

En ny, nästan ostoppbar förstakedja hittades i trion Arttu Luttinen–Janne Hauhtonen–Tony Salmelainen. Laget kom tvärtemot alla förväntningar tvåa i grundserien, men utöver lagframgången var det särskilt anmärkningsvärt att ovanligt många av spelarna gjorde sina dittills bästa säsonger under Shedden. Luttinen, Hauhtonen, Kim Hirschovits och Jan Lundell var några av dem. Jere Karalahti spelade bara 20 grundseriematcher och 11 i slutspelet på grund av skada, men var kanske bättre än någonsin när han väl spelade.

Kvartsfinalerna mot SaiPa gick till sex matcher efter att HIFK missat två matchbollar. I semifinalen väntade HPK och avgörandet kom återigen med minsta möjliga marginal, i den femte matchen med ett mål.

Efter säsongen rensade Salmelainen prisbordet i FM-ligan. Han valdes till grundseriens bästa spelare (Lasse Oksanen-priset) och av spelarna till säsongens bästa (Guldhjälmen). Dessutom vann Salmelainen Veli-Pekka Ketola-priset (grundseriens poängvinnare) och Aarne Honkavaara-priset (grundseriens bästa målskytt).
Shedden gick genast vidare till nästa uppdrag, men ett varmt minne av säsongen finns kvar hos alla. Ibland rann det över, men på ett trevligt HIFK-vis.