ÅTER TILL NATURIS

Även om återkomsten till den högsta serien skedde omedelbart, innebar säsongen 1964–65 ingen plats i solen. Byggnadsarbetena för Helsingfors ishall skulle inledas, och eftersom den nya hallen skulle byggas på Isstadions plats tvingades HIFK söka en ny hemmaarena.

En sådan hittades vid Velodromen på Backasgatan. Det var dock inte fråga om konstis, utan nu var man åter hänvisad till naturisarnas nycker. Detta innebar bland annat att HIFK till och med åkte till Lahtis för att träna på sena istider (kl. 22) innan vintern anlände till Helsingfors.

Isstadion stängdes den 1.12.1964, och HIFK hann spela två matcher där före evakueringen. Det sista målet någonsin på Isstadion gjordes av HIFK:s Esko Kaonpää den 26.11.1964.

Bland säsongens egenheter märks också att HIFK spelade en hemmamatch på Kuppis i Åbo på grund av det usla isläget i Helsingfors.

Att behållasSerieplatsen var en kamp ända in i det sista, men kontraktet säkrades ändå i säsongens tredje sista match genom en 2–0‑seger över Tappara.

Den spelande tränaren Gerald Sullivan var HIFK:s bästa spelare och vann dessutom hela seriens poängliga med noteringen 20+5 = 25. Av HIFK:s spelare valdes Pentti ”Linkku” Lindegren som den enda helsingforsaren in i landslaget till VM‑turneringen i Tammerfors våren 1965.